Elis är kopiöst intresserad av spel. Varje morgon ligger han kvar i sängen med en iPhone och spelar “Angry birds” som är ett spel där man ska skjuta iväg små fåglar med en slangbella och krascha staplade stockar. Han är superskicklig med finmotoriken och verkar aldrig bli less på spelet. Han har säkert spelat det en stund varje dag i två månader nu.
Ett annat spel som han också gillar är “Igelkotten/björnen”, som vi kallade det. Det heter egentligen “Sonic Unleashed” och är en igelkott som bli en varulv på natten. Det är lite för svårt för dom, så det är jag som har spelat, och båda barnen har tittat på. Det har inte varit alltför ansträngande :) Vi har pratat om olika sätt att klara banorna på, och vilka som är svåra och lätta. Svårast av alla är “Äggmannen-banan” som är sista banan. Det slet jag med i flera dagar innan jag klarade första gången, och jag höll på att bli galen på kuppen.
Nu är det dock “Piggly Wiggley” på datorn som gäller. Det är en Irländsk gris som springer omkring och letar sin drake och plockar blommor. Väldigt fredligt och bra tycker jag :) Dessutom i 3D, så Elis måste använda både händerna för att kunna styra, höger för att gå fram/bak/sidan, och vänster styra musen och vrida sig. Otroligt att en 2-åring kan lära sig det så snabbt. Jag minns själv när 3D-spelen kom i mitten på 90-talet hur man fick träna hårt bara för att lära sig styra gubben. Och då var ändå jag en datorvan 20-åring..
En annan lustig bieffekt av att han gillar spel så mycket är att han alltid benämnar all form av framgång som att “Klara banan!”. Om man just har dukat undan bordet kan han säga “Pappa klara banan!” och syfta på att man dukat av färdigt. Sabina på dagis berättade att hon satte på golv-tassar på ett dussin stolar för någon dag sen. Och för varje stol hon var klar med ropade Elis “Sabina klara banan!”.