På måndagskvällen den 10 oktober var Nina och hälsade på och vi åt middag och satt och pratade. Nina tyckte att det skulle vara hur coolt som helst om det plötsligt hände nåt medan hon var där och jag tänkte tyst ”jo tjena, jag kommer att sitta här om tre veckor och bli igångsatt”.
Jag och Macke var uppe sent och vid 24 gick jag till sängs och låg och läste. Strax innan kl 1 slumrade jag till men vaknade plötsligt av att nåt rann till. Shit, vad hände? Det blev rätt blött, men det kom inte något mer och det var svårt att avgöra på lukten vad det var. Vi ringde till förlossningen och de sa att vi skulle avvakta och ringa igen om värkarna startade, annars skulle vi ringa igen vid 8. Då skulle vi få komma in och kolla upp det om vi ville. Macke kom och la sig och somnade, men jag fick inte en blund i ögonen utan sprang på toa hela tiden. Mellan 2-3 kom slemproppen, det var det inga tveksamheter om. Kl 4 gick vattnet ordentligt. Jag ringde förlossningen för att meddela att nu var jag säker men att jag inte fått värkar ännu. De sa igen att vi skulle ringa kl 8 och då skulle vi komma in för att titta så att bebisen mådde bra. Fyrtio minuter senare kom första värken. Den kändes precis som jag fått beskrivet för mig. Magen drog ihop sig och smärtan stegrade och nådde en tydlig topp och klingade av. Häftigt! Jag lät Macke sova vidare och satt framför tv:n och andades.
Värkarna kom ibland ganska tätt men fortfarande oregelbundet, två till tolv minuter emellan dem. Halv 8 väcker jag Macke och meddelar att nu är det på G. Kl 8 ringer vi förlossningen och nu kommer värkarna med 3-6 minuters mellanrum. Vi ska avvakta hemma så länge värkarna är hanterbara, men förlossningen vill att vi ringer in vid 10 igen senast. Värkarna ökar i intensitet men vi klarar oss bra med hjälp av profylaxandningen och vetekudden. Macke försöker ge mig nåt att äta, men det gör mig illamående så saft är det enda som gäller.
Kl 10 ringer vi in igen och vi är välkomna in. Värkarna är fortfarande hanterbara men nu etablerade och regelbundna och kommer med 5-6 minuters mellanrum och är 60 sek långa. De har ändrat karaktär, från att kännas som mensvärk fram på magen känns de nu i ryggen och ljumskarna. Värken i ljumskarna går inte att beskriva, det tar ont men ändå inte, känns kanske som om man sprungit tjejmilen fem varv och man vet att man måste springa två varv till. Vi vill iallafall båda ta möjligheten att titta till bebisen, så nu åker vi in till SÖS. Kl 11 blir vi inskrivna och de kopplar CTG på magen och monitorerar bebisens hjärtljud och mina värkar. Det är rätt häftigt hur det går att läsa av att en värk är på gång och att maskinen känner det innan jag ens gör det.
Kl 12.30 görs den första undersökningen och jag är öppen 8 cm! Vilken seger, vi har klarat den värsta delen av öppningsskedet med bara andning, vetekudde och Mackes massage! Det gav oss en enorm kick – nu är det bara att köra! Efter undersökningen får jag akupunktur för avslappning. Svårt att säga om det hjälper eller inte.
Kl 13.10 görs en andra undersökning och jag är nu fullt öppen men med en liten kant kvar av modermunnen. Kl 13.30 byter barnmorskorna pass och vi får en ny, men den otroligt gulliga barnmorskestudenten Anna stannar kvar. Nu börjar jag känna av krystvärkar och barnmorskorna försöker peta undan den sista kanten. Nu kan jag börja krysta, men värkarna är för korta och kommer för glest så vi avvaktar.
Mellan 14 och 16 händer just inget, jag krystar och vilar men utan större framgång. Jag är riktigt trött nu och somnar nästan mellan krystvärkarna. 16.20 kopplas dropp in för att värkarna ska ta fart och för att vi ska komma ur platåfasen. Nu ska bebisen ut! Kl 17.05 blir jag aktiv krysterska. Vilken kraft man besitter, jag känner mig som en övernaturlig uroxe!
Barnmorskan coachar mig genom krystningen och jag hittar rätt teknik direkt. De höjer droppet successivt eftersom värkarna fortfarande är något glesa, men nu är de i alla fall kraftiga när de kommer. Jag lyckas krysta tre gånger per värk. När värkarna kommer glest krystar man inte fram huvudet och sedan kroppen i nästa värk, utan då får man ta hela kroppen i en enda värk upplyser barnmorskan oss om. Så under den sista värken får jag flåsandas genom krystningen för att inte trycka ut hela huvudet, men sedan får jag ta i som bara den med vetskapen att bebisen kommer att komma ut. Kl 17.40 föds Milla och hon skriker direkt när hon kommer ut. De lägger genast upp henne på mitt bröst och lyckan är total, vi är föräldrar! Jag och Macke kan knappt tro att det är sant! Vi kollar och ser att det blev en tjej och hon är så fin! Vi får ligga med henne på magen länge innan de tar henne och väger och mäter.
Kl 18.08 kommer placentan ut och det känns inte alls. De visar upp livets träd och Millas hem de senaste nio månaderna. Moderkakan har en liten biplacenta, det är ganska ovanligt, ca 10 % har en sån fast man vet inte varför. Efteråt syr de mig med 5 stygn totalt. Bristningarna var små och jag tar stygnen utan smärtlindring. Har man klarat sig så långt så går det hela vägen! Det tar inte ont utan är mest obehagligt. Jag blöder ganska mycket och de sätter dropp för att hjälpa livmodern att dra ihop sig. Den har ju jobbat rätt hårt i många timmar och är lika trött som jag. Vi ligger kvar på förlossningen medan de tömmer två påsar med dropp. När de bedömt att blödningen börjar avta så får vi lite fika och sedan vid kl 23 får vi åka till BB.
Det blev en riktig drömförlossning för oss och vi kan inte sluta lovorda profylaxkursen vi gick! Tack vare den hade vi kunskap om förloppet och vi hade verktyg att klara oss utan smärtlindring, men man ska inte glömma att det såklart är en stor mängd tur inblandat att vi fick en så smidig förlossning! Milla föddes i v 39+4 och bara det är lyxigt för en förstföderska.
Är ni nyfikna på att veta mer är det bara att fråga, det var en häftig upplevelse som jag gärna pratar om.
Lotta 28 oktober 2005